Flyget och sjöstridskrafterna möttes redan i flygets barndom. 1903 flög man för första gången en maskin tyngre än luft vid Kitty Hawk i USA. Bara sju år senare genomfördes den försa starten av ett flygplan från ett fartyg, även det i USA då Eugene Ely lyfte från en påbyggd träplattform på den lätta kryssaren USS Birmingham.
Vid det första världskrigets utbrott i augusti 1914 började marinflyget ta form. USA som tidigare varit i ledning fick ge efter för Royal Navy som redan hösten 1914 rustade sitt första flygdepåfartyg som allokerades till slagkryssareskadern. Fartyget, HMS Engadine blev något år senare det första fartyg att sända sina flygplan i strid, när en av hennes spaningsplan insattes i Skagerackslagets inledande skede den 31 maj 1916.
Även om flygets inledande uppgifter var som spaningsplattformar så började utvecklingen av fartygsbekämpning från flygplan tidigt. En parallell utveckling skedde i USA, Storbritannien, Italien och Tyskland men det var ett brittiskt flygplan från Royal Naval Air Service, RNAS, som gjorde det första lyckade anfallet. En flottörförsedd Short 184 anföll och sänkte ett turkiskt lastfartyg på Marmarasjön under Dardanelloffensiven 1915 med en torped.
Även fartygen utvecklades. Inledningsvis med en ökande grad av ombyggnad av befintliga fartyg som exempelvis HMS Argus. Hon var ursprungligen var en oceanångare eller USS Langley som varit kolningsfartyg i USN. Därefter kunde fartyg ombyggdas medan de redan låg på stapelbädden, såsom HMS Eagle, till rena hangarfartyg. De första från början stapelsatta fartygen för uppgiften att vara flytande flygbas var brittiska HMS Hermes, påbörjad 1918 och satt i tjänst 1924. Japanska HIJMS Honshu, stapelsatt 1920 och tagen i tjänst 1922.
Sveriges försök var lite mer trevande. 1912 hade prov och försök inleds i Marinen med flyg. Inledningsvis med flygmateriel som på ett eller annat sätt skänkts till verksamheten. Men i och med överblivna medel från Pansarbåtsinsamlingen 1912 blev tillgängliga kunde verksamheten formaliseras. Vid krigsutbrottet hade marinen 6 flygbåtar lämpade för havsövervakning.
Marinens Flygväsende, MFV, grundades 30 juli 1915 genom Kungligt brev men kom att inlemmas i det nybildade flygvapnet blott 11år senare, 1 juli 1926. Den marina flygmaterielen var hårt sliten efter världskriget och flygplanstyperna var av stor variation.
1926års försvarsbeslut har gått till historien som ett av de brutalare, ofta kallat ”den stora regementsdöden”. Riksdagen ville styra om medel från rikets försvar till det som vi idag skulle kalla välfärd. Ett resultat av besparingsivern var att Marinens och Arméns flygväsende sammanslogs till ett gemensamt flygvapen. I flyget såg man också en besparingspotential genom att flyg kunde täcka stora ytor vid spaning och därmed kunde dyrare fartyg sparas in.
I SOU 1926:34 Om flottans ersättningsbyggnad framläggs vikten av flyg vid marina operationer. Framförallt dess spaningskapacitet och möjlighet att stötta artillerifartygen med eldobservation och dimbildning mm. Fartygsbekämpning med flyg lyfts också fram, men begränsat.
I och med flygets potential lyfter man behovet av hangarfartyg för flottans spaningsförmåga. Ett av internationella mått fullstort hangarfartyg anses dock vara för dyrt för svenska förhållanden. Man presenterar istället en ”Hangarkryssare” om 4500tom och 135m. Fartyget är tänkt att dubblera som vanlig kryssare och ges därför 15cm artilleri och avsevärd mineringskapacitet. Flygplanskapaciteten är god, 12 flygplan kan stuvas ombord i täckt hangar och startar genom katapult eller från det förliga däcket. Bärgning av flygplanen sker vid gott väder med kran. Är fartyget förhindrat pga strid eller sjöhävning måste flygplanen landa på baser längs kusten.
Hangarkryssaren anses också den bli för dyr med en kostnad av 16,5miljoner kronor. En något större och mer konventionell kryssare tas sedan fram för att fylla flottans flygplansbehov. Fartyget är 140m långt och deplacerar 4800ton. Bestyckningen utgörs av tre stycken 15cm kanoner i dubbeltorn, 75 och 40mm luftvärnskanoner, torpeder och minor. Farten beräknas till 29knop. Flygplanskapaciteten minskas till 8 flygplan som stuvas i det fria på däck. Start sker på en av fartygets två katapulter. Bärgning i likhet med tidigare förslag.
Även detta förslag anses för dyrt och bantas ytterligare genom att fartygets storlek minskas och ett av dubbeltornen stryks och kanonerna placeras i kasematt istället. Flygplanskapaciten bibehålls men utrustningen därikring minskas till en katapult och en hemtagningskran. Det är detta fartyg som blir den nästintill världsunika kryssaren HMS Gotland. Ett fartyg som kommer gör mycket god tjänst som långresefartyg och flaggskepp i Kustflottans spaningsavdelning. Dess största trofé är när hon upptäcker den tyska eskadern med slagskeppet Bismarck och tunga kryssaren Prinz Eugen då de försöker smita ut i Atlanten via Skagerack i maj 1941.
Redan 1942 är flygplanen föråldrade och Gotlands kapacitet för dålig för modernt flyg så utrusningen tas iland och ersätts med luftvärnsartilleri.
Flygplanskryssaren Gotland är tämligen världsunik. Endast japan kunde uppvisa liknande hybrider som artillerifartyg och flygplansplattform. Dessa fartyg var dock snarare ett resultat av förlusten av flera hangarfartyg under 1942 och man tog vad man hade för få ut fler flygplan med flottan.
Rent stridsvärdesmässigt var Gotland ganska begränsad. Dels därför hennes flygmateriel var liten och inte gav utrymme till modifieringar eller uppdateringar när den blev föråldrad. Även om hon hade artilleri i absoluta världsklass med sin 15,2 cm L55 så var bredsida begränsad på grund av kasemattpjäserna. Kasematterna kom senare att tas bort till förmån för en jaktledningscentral. Gotlands fart på 27,5knop var också för låg för välja stridsavstånd eller fly en överlägsen motståndare.
Marinflyget gjorde gigantiska framsteg under andra världskriget. Även Sverige ändrade doktrin och lämnade pansarskeppsflottan och övergick till en ”lätt utsjöflotta” baserad kring kryssareskadern. Flygets utveckling hade möjliggjort att flottan kunde ges både spaning och jaktskydd från flyg baserat på baser längs kusten istället för ombord. Dock slutar inte drömmen om hangarfartyg där.
I krigsarkivet finns ritningar på en svensk hangarkryssare om 148m med ombordbaserade J28 Vampire. Dokument som ställt många frågetecken utan att ge någon nöjaktig förklaring. Fartyget är ritat av mariningenjören Harry Åbom som vid tidpunkten var byrådirektör i Marinmaterielförvaltningen. Fartyget eller ens ”hangarfartyg” nämns inte någonstans i dåtidens marina utredningar och utvecklingsplaner utan är med största sannolikhet ett av Åboms privata initiativ som ratas av marinledningen.
Förutom kostnaden och den begränsade taktiska nyttan av ett hangarfartyg i svenska vatten där man kan förlita sig på markbaserat flyg så är tidpunkten illa vald. Marknaden är nämligen överfull med surplus fartyg för en billig penning. Om marinen skulle ansett sig behöva ett sådant fartyg hade man sannolikt införskaffat det från USA eller Storbritanniens överskottsmateriel. Lika så valet av DH J28 Vampire som Sverige var första land i världen att ta i operativ tjänst 1946 var inte färdigt i hangarfartygsversion förrän 1947, även om första start och landning skett från ett hangarfartyg redan hösten 1945
Källor:
Borgenstam, Curt, Kryssare – Med svenska flottans kryssare under 80år
Forslund, Mikael, Katapultflygplanet S9 Hawker Osprey och flygplankryssaren Gotland
Statens offentliga utredningar 1926:34
Teknisk Tidskrift, Skeppsbyggnad årgång 1929
Harry Åboms arkiv, Krigsarkivet
//Holmamiralen
Holmamiralen 
Leave a comment