Flottans behov av ersättningsbyggnad och ökad numerär

HMptrb Spejaren

HM Patrullbåt Spejaren

“Stupa vi än alla i Tyskland äro likväl svenskarne i Sverige säkra då de ju hava sina 30 krigsskepp
Älvsnabbenmonumentet

I detta inlägg tänker jag trotsa det inofficiella tankeförbud som ålagts marinen av våra politiker. Behovet av fler, och gärna större ytstridsfartyg i vår flotta. Trots försök att införskaffa en klass större fartyg för komplettera och utöka vår förmåga, inte bara till sjöss utan i flera av de uppgifter som försvarsmakten uppbär i både försvaret av den territoriella integriteten liksom vårt behov av att hävda svenska och europeiska intressen på världshaven har varje försök mötts av kalla handen.

Havet är en väg som förbinder oss genom handel och möten. Strid till sjöss är en kamp om havets transportvägar. Även om vi bor och verkar på land, påverkar oss havet och dess trafik oss dagligen. Att upprätta herravälde till sjöss innebär att i tid och rum genom kraftsamling dominera en del av havet för att kunna nyttja det för sina egna syften eller förhindra en motståndare att göra det samma. Herraväldet till sjöss är således relativt styrkornas kraftsamling i tid och rum.

Den grundläggande analysen av vårt sjöförsvars behov gjordes redan under 1930-talet av Chefen för Marinen, viceamiral de Champs tillsammans med den dåvarande kapten, sedermera amiralen Stig H:son Ericson i SOU 1937:25, Genom analys av Sveriges behov av sjöstridskrafter fann man att två likvärdiga ben utgjorde det fundamentala behovet, sjöfartsskydd för folkförsörjningen och avslå invasionsföretag över havet. Till detta ansåg man sig behöva ”en utsjöflotta med skepp”. En flotta med en stomme av pansarskepp för att höja tröskeln för en angripare kompletterat av lätta enheter som kryssare och jagare som skulle agera eskort åt slagfartygen liksom handelsfartygen.

I och med teknikutvecklingen särskilt inom flyget och de lätta enheternas ökade slagkraft under världskriget övergav man tanken på skepp och valde en lätt utsjöflotta. Där hög rörlighet och slagkraft var nyckeln. Flexibilitet ökade genom att hela flottan lämpade sig för både kustnära operationer, avslå invasions och räd företag liksom det vitala sjöfartsskyddet.

Hotet från flyg och kärnvapen liksom de skenande kostnaderna för de stora fartygen tvingade fram ”Marinplan 60” under 1937 års utrednings sekreterare, numera chefen för Marinen, Stig H:son Ericson. Planen var att övergå till en skärgårdsflotta, där de stora enheternas slagkraft och flexibilitet utbyttes mot en likvärdig förmåga, utdelad på flera mindre enheter. En önskan som aldrig besannades till fullo. Framförallt glömdes sjöfartsskyddet bort och flottan blev ett komplement till attackflyget för att sänka motståndarens överskeppningstonnage.

Verkligheten är krävande och förlusten av sjöfartsskyddet, och då särskilt ubåtsjaktförmågan under 1970–80-tal gjorde sig tydligt påmind. Med begränsade resurser lyckades man dock återta viss förmåga. Men behovet av yttäckning för kunna lösa flera uppgifter längs kusten löstes aldrig. Särskilt patrullbåten blev här en viktig resurs att genom vara en liten, mångsidig och relativt billig plattform. Egenskaper som möjliggjorde en förhållande vis hög närvaro längs våra kuster. Sexton fartyg fördelade på 3-4 divisioner.

I och med korvetternas intåg i mitten av 80-talet började succesivt flottans numerär ersättas av mångsidighet. Något som i vissa fall leder till bättre slagkraft. Men slagkraften snarare minskade eller var statisk då flera plattformar ersattes av en enda. Exempelvis ersattes patrull- och robotbåtsdivisionerna om 3-4 fartyg med en Visby korvett per division.

Visserligen är de moderna korvetterna effektivare, har bättre sensorer och bättre uthållighet. Men den i sjökriget avgörande förmågan till närvaro, kraftsamling i tid och rum för att skapa herravälde till sjöss som är  sjökrigets yttersta mål, har minskat. Behovet av marin närvaro är viktig för Sveriges säkerhetspolitik, ett sätt att visa vår vilja och beslutsamhet i en alltmer osäker och aggressiv värld.

Hur skall vi då, med försvarsmaktens i allmänhet och marinen i synnerhets begränsade resurser återta denna förlorade förmåga. Att i ett första skede införskaffa örlogsfartyg i ett större antal för möjliggöra högre närvaro och yttäckning, liksom höja tröskeln för att en motståndare skall våga angripa. Priset år att det högre antalet kompenseras av något lägre förmågor. Närmast till hands ligger därför ett återinförande av patrullbåten i flotten, som billigare, men mångsidig och mångfaldig mindre syster till korvetterna.

Att återinföra patrullbåten bidrar framförallt till marinens förmåga att verka uthålligt och mångsidigt över tid. Kravet på en motståndare ökar också genom att sätta in effektiv förbekämpning försvåras genom hög rörlighet och många enheter som måste bekämpas.

Vilka alternativ har marinen för anskaffning av patrullbåt och öka sin numerär inom de snäva ekonomiska ramar som finnas.

  1. ”Nedhuggning” av äldre korvetter till patrullbåtar. Främst genom minskade besättningar för att minska kostnader. Fartygens modernisering begränsas till vidmakthållande av ursprungliga förmågor.
  2. Införskaffande av billiga skrov utomlands, där nyinvesteringen främst möjliggör ökad automatisering och bättre driftsekonomi på exempelvis motorer. Utrustning sker primärt med den materiel som finns i förråden hemma.
  3. Införskaffande av färdigutvecklad fartygstyp som möter marinens behov av en mångsidig men enkel och därmed billig plattform.

Vad skall då marinen göra?

Ur ett långsiktigt och ekonomiskt alternativ bör man välja alternativet 2 eller 3, som inledningsvis har en högre kostnad med på sikt ger marinen en ökad förmåga till en mindre peng. Att anpassa äldre fartyg är en förhållandevis kortsiktig lösning liksom vidmakthålla system som är äldre och kräver stora underhålls insatser. En kompromiss mellan alternativ 2 och 3 är också möjlig och skulle ge liknande effekter som ett renodlat alternativ 3,

Vad kan den internationella marknaden erbjuda?

Efter en inventering av det senaste decenniets örlogsfartygsprojekt inom patrullbåtsområdet kan konstateras att det förekommer tre typer av fartyg.

  1. Havsgående patrullfartyg OPV (Ocean patrol vessel). Fartyg i den större delen av skalan, men mycket hög uthållighet trots små besättningar men mycket begränsade i slagkraft. Uppgiften löses idag av HMS Carlskrona i den svenska marinen. Tillförandet av sådana enheter skulle inte ge de slagkraft och mångsidighet som behövs för att trovärdigt öka vår förmåga.
  2. De små, kustbevakande plattformarna. Små, snabba plattformar med liten bestyckning och uthållighet som lämpar sig bäst för en patrullering i en kustnära vaktflotta.
  3. Robotbåten. Snabb, begränsad uthållighet och med hög slagkraft. Saknar dock den mångsidighet som fortfarande behövs för kompensera det ringa antalet som kan införskaffas.

Egentligen är inget av dessa fartygstyper lämpliga ersättare till våra äldre patrullbåtar. De är alla tämligen ensidiga och saknar den förmågebredd som krävs i en begränsad flotta. Det finns ett undantag inom ramen för robotbåtarna. En fartygstyp framtagen för förutsättningar liknande våra, med en lång skärgårdskust och begränsade ekonomiska förutsättningar.

tornio

Finska korvetten FNS Tornio

Den finska Hamina-typen. Hamina klassas omväxlande som robotbåt eller korvett även om hon kanske mer har karaktären av en större och slagkraftig patrullbåt. Åldersmässigt är de jämngamla med vår Visbyserie men har varit i linjen längre. Fartygen är stora som våra äldre korvetter och kompenserar därmed för våra äldre patrullbåtars bristande uthållighet och förmåga att verka i dåligt väder.

Hamina typen uppvisar dessutom flera släktskap med den svenska marinen i forma av svensk tillverkade vapensystem (57mm akan, Rb15 MASS), radar och ledningssystem är fullt jämförbara med de system som finns på den svenska Visby-klassen och kan säkerligen enkelt utbytas mot de system som brukas inom den svenska flottan. Dessutom är Hamina utrustat för ubåtsjakt och har korträckviddig luftvärnsrobot.

På en vital punkt skiljer sig dock de svenska och finska fartygen åt. Besättningens storlek. Hamina har 27mans besättning emedan de svenska korvetterna har kring 40man. Framförallt skiljer sig fördelningen mellan officerare och sjömän åt, där de finska fartygen åt. Med en enkel kalkyl kan man därför genom att utbyta samtliga sex äldre svenska korvetter och sex bevakningsbåtar (35×2 + 40×4 + 6×8=278 befattningar) motsvarar rent personalmässigt 10st Hamina. Detta skulle motsvara 3 divisioner fördelade till Stockholm, Karlskrona och västkusten. En kraftfull förmågeökning, framförallt i numerär.

Den officiella prislappen är också lägre än våra korvetter. 101$ per Hamina och 184$ per Visby korvett.

Att ersätta våra äldre ”plåtkorvetter” med Hamina skulle inte bara öka vår marina förmåga på flera plan. De skulle också enkelt förbättra och förenkla utvecklingen av den gemensamma sjöstyrka som de svenska och finska marinerna tar fram. Framförallt en monumental förenkling av logistik och reservdelshantering.

Jämförelse mellan Hamina, Visby, Göteborg och Kaparen

Jämförelse mellan Hamina, Visby, Göteborg och Kaparen

  KV HAMINA KV VISBY KV GÖTEBORG Ptrb KAPAREN
I tjänst Ca 2000 (1996) Ca 2010 (2000) Ca 1998 (1989) 1982-2005
Deplacement 250t 640t 500t 150t
Längd 50,8m 72m 57m 36m
Bredd 8,5m 10m 8m 6,6m
Djupgående 1,8m 2,5m 2m 2m
Maskineri Diesel CODAG Diesel Diesel
Toppfart 30 35 30 32
Räckvidd 500Nm @ 30kts 2300Nm @ 15kts 2000Nm ?
Besättning 27 43 40 24
Bestyckning 1x 57mm Bofors

4x RBS 15 SSM

8x Umkhonto IR

Sjunkbomber

Minor

MASS

1x 57mm Bofors

8x RBS15 SSM

4x 40cm torped

Sjunkbomber

Minor

MASS

1x 57mm Bofors

1x 40mm Bofors

8x RBS 15 SSM

4s 40cm torped

Sjunkbomber

Minor

MASS

1x 57mm Bofors

6x RB 12 Pingvin

4×8 AUgr¨

Sjunkbomber

Minor

Hoppas detta  förslag, är lagom provocerande men förhoppningsvis också en tankeställare. Visserligen ser det mörkt ut och marinen har lidit av ”rätt sort, för få och för sent” sedan andra världskriget men hoppet är också det sista som överger människan. Om vi ofta och tydligt visar på våra behov av en större flotta som ett flexibelt säkerhetspolitiskt instrument som kan verka, med samma enheter, i hemmavatten, utanför främmande kust eller som grå diplomater skapande  goda relationer i örlogsbesökets tecken så kanske våra politiker kan komma till klarhet och införskaffa nya fartyg.

“The navy wanted six new battleships, the econiomists four, so we agreed around eight”
Winston S. Churchill i sina första världskrigsmemoarer “The world crisis” .

//Holmamiralen


Väck Svärdsorden!

Svärdsordens kedja, Kommendör av stora korset

Svärdsordens kedja, Kommendör av stora korset

De senaste åren har formligen Försvarsmakten, liksom andra myndigheter exempelvis SÄPO, åter börjat inse behovet av belöningssystem för sin personal. Försvarsmakten har sedan 2008 instiftat fem stycken dekorationer i form av förtjänstmedaljer. Utöver detta övervägs enligt uppgift (www.medalj.nu via K3) ett medaljsystem av tjänstgöringsmedaljer för soldater att premieras efter antal tjänstgöringsår.

Att Försvarsmakten sett behov och tagit eget initiativ i frågan är naturligt. Det är viktigt för moralen och motivationen hos personalen att arbetsgivaren kan visa tydlig uppskattning för nedlagt arbete, särskilt då det är utöver vad tjänsten kräver. Men i grunden är detta system av medaljer ytterst historielöst.

I den svenska historien har sedan 1700-talet funnits ett system av utmärkelser och belöningssystem som allvarligt skadats av politisk klåfingrighet i och med den så kallade ordensreformen 1975 då våra kungliga ordnar förvägrades svenska medborgare och endast Serafimerorden och Nordstjärneorden hölls vid liv för att kunna belöna utländska medborgare. Svärdsorden och Vasaorden lades vilande.

Beslutet att lägga de svenska ordnarna vilande var ett beslut i det revolutionära 60–70-talets anda då ordnar ansågs vara ett odemokratiskt belöningssystem och otidsenligt. En motivation som är tämligen ihålig då i princip bara Sverige saknar denna form av belöningssystem, allt från demokratiska stater som Storbritannien och Finland till revolutionära kommuniststater som Sovjet och Nord Korea har ordensväsende. Visserligen var ordensväsendet i behov av reformation och översyn, men i som så mycket annat så valde man under den revolutionära efterkrigstidsandan att riva istället för att reparera, exemplen är otaliga.

Skall tilläggas att tidigare försök att angripa ordensväsendet ansågs de av riksdagen konstitutionsvidriga då ordnarna var knutna till Kungens person. Sannolikt är också ordensreformen 1975 konstitutionsvidrigt och beslutet borde granskas av Högsta Domstolen. I fall med sk Kungliga brev har de värderats rättsligt olika beroende på hur konstitutionen såg ut då de utfärdades.

Försvarsmakten kan här ta ett viktigt initiativ och hemställa hos regeringen och Kunglig Majestäts Orden om återuppväckande av Svärdsorden samt medaljerna ”För tapperhet i fält” och ”För tapperhet till siöss”. I och med detta kan Försvarsmaktens förtjänstmedaljer, sårade medaljer samt Nit och redlighet i rikets tjänst ersättas av i Svärdsorden ingående utmärkelser. Detta skulle ge utmärkelserna en helt annan dignitet och ett historiskt arv att visa upp. Jämför gärna med berömda utmärkelser som brittiska Viktoriakorset, tyska Järnkorset eller franska Hederslegionen, Sverige skulle därmed få en likvärdig utmärkelse i Svärdsordens krigstecken och ”För tapperhet…” medaljerna.

Sverige har också ett konstant ökande av internationella åtaganden och kontakter med utländska försvarsmakter. Där fyller Svärdsorden också sin fulla funktion genom att vara ett enkelt, tydligt och värdigt belöningsätt till de diplomater och officerare i utländsk tjänst som gjort Sverige förtjänster. Tänk den äran det vore för en brittisk officer att bli ordensbroder med landsmannen och nationalhjälten, Arthur Wellesey, 1.e hertigen av Welligton, segerherren vid Waterloo eller en Finländare med Marskalken Mannerheim.

En styrka vore om flera myndigheter tillsammans kunde hemställa om återuppväckandet av ordensväsendet för svenska medborgare. Låt det inte gå politisk rädsla i denna fråga, det finns inget att förlora. Utan vår historia är vi kollektivt lobotomerade.

 

Svärdsorden

Svärdsordens kraschan

Svärdsordens kraschan

Svärdsorden instiftades liksom Serafimerorden och Nordstjerneorden den 23 februari 1748 av kung Adolf Fredrik som en belöningsorden för officerare vid krigsmakten. Svärdsorden tilldelades för “för tapperhet och framstående förtjänster i krigstid samt för gagnande och långvarig verksamhet“. Under historiens gång har ett antal klasser och utmärkelser tillkommit orden, exempelvis Svärdsmedaljen som var ämnad för soldater och Svärdstecknet som förlänades till underofficerare och civila. Senaste tillskottet kom så sent som 1952 med Svärdsordens krigskors som belöning för “särskilt välförhållande och förtjänst om fäderneslandet”. Krigskorset skulle tilldelas svenska medborgare tillhörande krigsmakten då riket är i krig eller med anledning av bedrifter under kriget.

Det av Gustav III instiftade ”Riddare av Stora korset” kan bara ges till högre officerare i krigstid som ”vilkas dåd betydligt inverkat på krigets förlopp.”

Graderna i Svärdsorden är följande

Kommendör av Svärdsorden

Kommendör av Svärdsorden

Kommendör av Stora korset (KmstkSO)
Kommendör av 1.klass (KSO1kl)
Kommendör
Riddare av 1.klass (RSO1kl)
Riddare (RSO)

Svärdsordens riddarkors

Svärdsordens riddarkors

Riddare av stora korset

Bröstdekoration, Riddare av Stora korset

Bröstdekoration, Riddare av Stora korset

Svärdstecknet

Svärdstecknet

Svärdstecknet

Svärdsmedaljen i guld
Svärdsmedaljen i Silver

Svärdsmedaljen i Guld

Svärdsmedaljen i Guld

Svärdsordens krigskors av 1:a klass (SOKrgK1kl) – utmärkelse i guld
Svärdsordens krigskors av 2:a klass (SOKrgK2kl) – utmärkelse i silver
Svärdsordens krigskors av 3:e klass (SOKrgK3kl) – utmärkelse i brons

Tapperhetsmedaljer

 

Utöver Svärdsorden finns för ”tapperhet i fält” och för ”tapperhet till siöss” som utdelas enlig följande kriterier. Dessa instiftades ursprungligen för manskap och underbefäl under Gustav IIIs ryska krig 1788. Gustav IV Adolf stipulerade följande kriterier för deras förläning, villkoret var att riket skulle befinna sig i krig, något som tullats med under historiens gång.

För tapperhet i fält, i guld för officerare

För tapperhet i fält, i guld för officerare

För tapperhet i fält:

  1. Den som i strid mot rikets fiender erövrar segertecken.
  2. Den som med rådighet eller tapperhet utmärker sig och blir sårad.
  3. Den som utan att vara sårad ådagalägger sådan rådighet eller mannamod att det medfört den nytta eller påföljd som i annat fall icke stått att erhålla, vilken likväl antingen genom själva gärningen eller av vittnen bör vara högtidligen bekräftad.
  4. Den som själv tillfångatar en officer, underofficer eller befäl över en mindre trupp.


 

För tapperhet till Siöss

För tapperhet till Siöss

För tapperhet till sjöss:

  1. Den som i strid mot rikets fiender på svenskt örlogs- eller skärgårdsfartyg utmärker sig och blir sårad.
  2. Den som under fiendens eld genom en dristig manöver i vinden rättar skeppet från en brydsam förlägenhet.
  3. Den som vid äntring är ibland de första att kasta sig ombord på det fientliga fartyget.
  4. Den som då elden kommit lös ombord med mod och tilltagsenhet utmärker sig vid dess släckande.
  5. Den som då svår läcka genom grundskott uppkommit, eller annan vådlig händelse i skeppet timmar, genom sitt modiga och oförskräckta efterdöme livar och uppmuntrar sina kamrater till skadans snara avhjälpande.

Förslag till reformation

Med relativt ringa ändringar kan Svärdsorden och tapperhetsmedaljerna anpassas till dagens samhälle och försvarsmakt. Med bibehållande av huvuddelen av de gamla kriterierna kan ett nytt förläningssystem se ut så här:

  • När svenska förband är utsända på insats inom eller utom riket skall de dekorationer som tidigare gällde för när riket är i krig gälla, för Riddare av Stora korset, Svärdsordens krigskors och tapperhetsmedaljerna.
  • De punkter avseende brand och vatteninträngning ombord för ”För Tapperhet till siöss” bör alltid gälla.
  • Svärdsordens krigskors och tapperhetsmedaljerna ersätter Försvarsmaktens förtjänstmedaljer och sårad i strid medaljer.
  • För att motverka ordens- och medaljinflation bör särskild restriktivitet hållas vid utdelandet av tapperhetsmedaljerna. Dessa bör förses med särskild förläningsrulla med motivation i likhet med brittiska Viktoriakorset.
  • Svärdsmedaljen i silver utdelas till soldater och sjömän vid 10 års tjänstgöring
  • Svärdsmedaljen i guld utdelas till soldater och sjömän efter lägst 16års tjänstgöring
  • Svärdstecknet utdelas till soldater och sjömän istället för “Nit och redlighet i rikets tjänst” (NoR) d.v.s. 30års tjänstgöring
  • Svärdstecknet utdelas till officerare och specialistofficerare vid av avslutande av tjänstgöring dock tidigast efter 12års tjänstgöring
  • Svärdstecknet utdelas till civilanställd personal istället för NoR.
  • Riddare av Svärdsorden ersätter NoR för officerare och specialistofficerare.
  • Riddare av Svärdsorden och Riddare av Svärdsorden 1.klass kan förlänas officer som utmärkt sig särskilt i kompetens och gärning över tid under sin tjänstgöring, tidigare ä efter 30-år.
  • Kommendörsklasserna utdelas till högre officerare (OF4+) i enlighet med de äldre statuterna
  • I Riddar- och kommendörsgraderna av Svärdsorden instiftas en särskild klass för utländska medborgare som utgjort ett väsentligt och långvarigt stöd som samarbetspartner till Sverige och Sveriges försvarsmakt.
  • Krigsdekorationerna skall också kunna förlänas till utländsk trupp som utmärkt sig under svenskt befäl eller i annan form av samarbete med svenska förband.

Väck Svärdsorden! För personalens bästa, för kontinuiteten över generationer, låt inte ett förhastat beslut under en ryckig tidsanda förvägra svenska soldater och sjömän en rättmätig belöning och länken till sin historia.

//Holmamiralen


Slaget på Föglöfjärden

Rysk Galär vid Granhamn, av Victor Perrot

Rysk Galär vid Granhamn, av Victor Perrot

 No captain can do very wrong if he places his ship alongside that of the enemy.”                                                                                        

 Adm. Lord Nelson

När du om natten står i baren på finlandsfärjan som just lämnat taxfreestoppet i Mariehamn på vägen mot Åbo är det inte många som vet att man passerar ett slagfält. Ett slagfält som förtjänar sin uppmärksamhet likt de tappra sörmlänningarna som frälste Stockholm vid Baggensstäket en sommardag 1719.

Föglöfjärden i Ålands skärgård utgör idag en del av det stora fartygsstråket mellan Sverige och den finska västkusten. En sommardag 1720 var det annorlunda. Den utgjorde då skådeplats för ett avgörande men svårtolkat slag mellan en svensk eskader och den ryska galärflottan på väg mot Stockholms skärgård för att tvinga den svenska regeringen till fredsförhandlingar efter snart 20års krig mellan stormakten Sverige och den gryende stormakten Ryssland.

Läget för den svenska stormakten var prekärt. I november 1718 hade kungen stupat vid Fredrikstens fästning under ett fälttåg mot Norge. De baltiska provinserna inklusive Finland var ockuperat av den ryska övermakten och krig med Danmark pågick längs västkusten. Sommaren 1719 hade den nyuppsatta ryska galärflottan korsat Östersjön och i ett försök att tvinga fram fredsförhandlingar härjat och bränt längs den svenska ostkusten. Den ryska styrkan hade först hindrats när stod på tröskeln vid bakdörren till Stockholm i Baggensstäket.

De svenska örlogsfartygen hade svårt att möta den lättrörliga fienden i skärgården utan tillämpade en passiv, defensiv strategi genom att ankra upp och förstärka de befintliga spärrarna och befästningarna vid Vaxholm och Dalarö. Huvudflottan rustade och avvaktade i Karlskrona för att försent kunna aktivt bidra till ostkustens försvar. Den svenska flottans närvaro avskräckte Ryssland från vidare operationer mot den svenska kusten först under hösten 1719.

Inför 1720 var läget bättre än inför 1719, framförallt hade Sveriges allierade England anlänt till Östersjön och Stockholms skärgård redan i maj. Planen var att möta fienden till sjöss för att undvika landstigningar och brandskattning. Under denna aktivitet hölls sig den ryska flottan tämligen defensiv. En framstöt av ett 100-tal skärgårdsfartyg under Golitsys genom Ålands skärgård upptäcktes under ett rekognoseringsuppdrag av kommendören Erik Siöblad som underrättade eskaderchefen Karl Hans Wachtmeister om läget. Amiral Wachtmeister detacherade nämnda kommendörs bror, viceamiral Karl Georg Siöblad med en eskader om ett skepp och två fregatter att återkalla kommendör Siöblad och täcka hans reträtt till Söderarm. Istället för att genomföra den beordrade reträtten valde viceamiral Siöblad att anfalla de ryska fartygen.

General Michail Michajlovitj Golitsyn 1675-1730

General
Michail Michajlovitj Golitsyn 1675-1730

Viceamiral Carl Georg Siöblad 1683 - 1754

Viceamiral Carl Georg Siöblad 1683 – 1754

Striden bär många namn, i den svenska historieskrivningen slaget vid Ledsund eller Föglöfjärden, i Finland slaget vid Flisö och i Ryssland slaget vid Granhamn eller Grengam (Гренгамское морское сражение). Resultatet är lika kraftigt divergerande mellan ryska och svenska källor.

Viceamiral Siöblad hade efter förenandet med sin bror 9 skepp varav ett fjärde rangens linjeskepp, Pommern med 52 kanoner och amiralens flagg, fregatterna Kiskin, Svarta Örn, Danske Örn, Vanquer Stora Phoenix samt tre galärer och några mindre fartyg. Två av de svenska fregatterna var hastigt konverterade handelsfartyg och samtliga tämligen dåligt rustade på grund av det kritiska läget för riket. Mot detta ställdes 61 ryska galärer med ca 250man ombord på varje, samt ett antal lag och stödfartyg, totalt ca 11000 man.

Svenskt linjeskepp om 56 kanoner, tidigt 1700-tal

Svenskt linjeskepp om 56 kanoner, tidigt 1700-tal

Vi slagets inledningsskede blåste en för den svenska eskadern gynnsam sydsydvästlig vind som möjliggjorde för den svenska eskadern att segla längs den uppankrade ryska galärflottan och avge en förödande effektiv eld. Under slagets gång mojnade och vred vinden och därmed förlorade de större svenska fartygen sitt överläge.

Den ryska eskadern hade sökt skydd i de trånga sunden mellan öarna Granhamnsholm, Rödskär och mot Flisö vilket kraftigt försvårade de svenska fartygens manöver. I försök att stagvända de råseglade fregatterna inne bland öarna blev resultat katastrofalt och fyra av dem gick på grund och blev lätta byten för den ryska övermakten. Flaggskeppet Pommern såg hur fregatterna grundstötte och valde istället att grundvända. Genom att störtankra och vända genom vind och sedan kapa ankartrossen vände fartyget kring sin egen axel och undvek därigenom de förrädiska grynnorna. Amiral Siöblad kunde således bjuda fienden ytterligare bredsidor åtföljd av sin minsta fregatt Svarta örn retirerade de ut ur de Åländska skären samma väg som de kom in.

Det svenska anfallet på ryska skärgårdsflottan. Läget vid Pommerns grundvändning

Det svenska anfallet på ryska skärgårdsflottan. Läget vid Pommerns grundvändning

Amiralitet var ej nådigt mot amiralen Siöblad som äventyrat sin eskader mot givna order och ställde honom inför krigsrätt. I krigsrätten dömdes han att mista hela lönen i sex månader för sitt tilltag. Även om det efter en tid blev känt vilken verkan Siöblads räd mot den ryska skärgårdsflottan hade haft och omdömet om amiralen mildrades stod domen fast.

Ryssarna ansåg att slaget var en stor seger, till råga på allt utkämpad på samma dag som slaget vid Hangö (Gagnut) 1714, den 27 juli. De pristagna fregatterna släpades till St:Petersburg i triumf, minnesmynt präglades och de ryska förlusterna angavs till omkring 80man och två galärer. Det verkliga resultatet var dock ett annat. Av de 61 galärer som man gick in i striden med var 43 så svårt skadade att de måste överges och brändes på platsen, samt förluster i omkring 2200man döda. Man har funnit omkring 1100 av dem i massgravar på Flisö, övriga vilar på Föglöfjärdens botten. Generalen valde då att avbryta sitt företag mot den svenska kusten. Nya företag företogs inte hela resterande 1720.

Den svenska materiella förlusten var visserligen i en prekär tid men ändå av ganska ringa karaktär. De förlorade fregatterna var i dåligt skick och nödlösningar såsom rustade handelsfartyg. De stupade och tillfångatagna besättningarna var inte många ur de normäla båtsmansrotarna utan rekryterade handelssjömän från bla Hamburg-

Historiens dom har varit onödigt hård över denna lysande strategiska seger för den svenska flottan. Segern och den efterföljande krigsrätten för osökt tankar till hur Royal Navy ungefär vid samma tid piskade in vikten av offensivt handlande hos sina chefer, man lät till och med arkebusera en amiral som gjort sig skyldig för feghet inför fienden. En attityd som fortfarande lever hos den brittiska flottan och gjorde sig påmind med all tydlighet under jakten på SMS Goeben då en amiralen Thyrwitt ställdes inför krigsrätt då han undvek strid mot den tyska övermakten. Även om han friades i krigsrätten var han under lång tid utfryst inom Royal Navy. Denna offensiva anda har givit dem många segrar.

Det är tämligen intressant att notera hur historieskrivande svenska sjöofficerare är skeptiska till Siöblads initiativ, även under det nationalromantiska tidiga 1900-talet och tar krigsrättens agerande i försvar.

Låt detta slag tjäna som ett viktigt historiskt exempel. Ett exempel på både karolinsk framåtanda, ej bara förbehållen Karl XIIs bussar som stred knä om knä med blanka vapen utan även fanns inom flottan. Slaget är ett gott exempel på skärgårdskrigets komplexitet liksom det oundvikliga att anfall är bästa försvar av herraväldet till sjöss. Strid till sjöss är en kamp om transportvägar. Herraväldet till sjöss är beroende av kraftsamling i tid och rum för att nyttja dessa för sina syften eller förhindra fienden att göra det samma. Att då agera passivt skänker man motståndaren herraväldet till sjöss utan strid.

Bröderna Siöblads minne måste få lysa över vår flotta, precis som ”the Nelson touch” inpräntats i generationer av brittiska sjöofficerare och manskap, med ”the most honurable hero of Nile, Admiral lord Nelsons” devis:

 No captain can do very wrong if he places his ship alongside that of the enemy.”

 Låt denna devis tjäna som ett rättesnöre. För att påminna om vår historia och vad vi kan lära av den är det dags att återbörda namntraditionen hos svenska korvetterna i jagarnamnens kölvatten, då är det med konungens gillande dags att döpa nästa korvett efter en svensk sjöhjälte, HMS Siöblad är synnerligen lämplig upprättelse efter snart 300år.

 

//Holmamiralen

 

Källor:

  • Unger, Gunnar (1923). Illustrerad svensk sjökrigshistoria, omfattande tiden 1680–1814. Stockholm: Albert Bonniers Förlag
  • Ullman, Magnus (2006). Rysshärjningarna på Ostkusten sommaren 1719. Stockholm: Bokförlaget Magnus Ullman. Libris 10203442. ISBN 91-631-7602-5
  • Wrangel, Herman, 1859-1938. – Kriget i Östersjön : 1719-1721 / af H. Wrangel. – 2007[1906] – Faks.-uppl.. – ISBN: 9789197594219 (inb)

Våra Kungaskepp

Konungen äger inte bara slott och borgar där han kan utföra sitt ämbete, leda sina styrkor och emotta eller leda ambassader och statsbesök från främmande länder. I flottans rulla har det därför funnits fartyg för denna uppgift ofta benämnt chefsfartyg som åven tjänade den befälhavande amiralen vid sidan av sina kungliga plikter. De två främsta är ur historisk tid, men även då vi i idag saknar dedikerade chefsfartyg åligger det Marinen att vid behov utgöra en resurs vid statsceremoniell verksamhet. Denna exposé skall främst avhandla de historiska fartygen HM Jakt Amphion och HMS Ran/ Drott.

HMS Amphion

HMS Amphion i Flottans Minneshall, Källa: Sjöhistoriska museet

Amphion

”Ett Turumafartyg för Hans Maj:t att nyttja på Mälaren”,

står att läsa på den av Konungen gillade ritningen från 1777. Fartyget ritades av den store mästaren Fredrik Hendrik af Chapman och döpt efter Zeus son Amphion, konsternas och kulturens beskyddare. Hon var avsedd att nyttjas av kung Gustav III på hans lust- och skärgårdsresor. Amphion var i grunden en skärgårdsfregatt av Turuma typ, 33meter lång och 6meter bred, men saknade den tunga bestyckningen och var riggad såsom skonert. För ceremoniella ändamål var hon bestyckad med ett mindre antal nickhakar. Turuma skärgårdsfregatt Hon kunde också framföras med 16 par åror. Kompromissen mellan örlogsfartyg och lustjakt gjorde henne svårseglad och tungrodd, egenskaper som gav henne öknamnet ”Den gyllene träskon” i folkmun. Det berättas att redan på sin jungfruresa krängde det långa och smala fartyget så illa att hon var nära kantra på Mysingen varvid konungen Förutom fartygschef, officerare, underofficerare 35 båtsmän och 50 soldater mönstrade ombord hyste hon då konungen var embarkerad även hans stab, uppvaktning och uppassare. Konungen själv hade en liten hytt längst akterut, närmast kajutan, debarkerade och tog landvägen den sista biten hem. Skimret över Amphion var ej endast hennes sköna utsmyckning allena utan även hennes viktiga roll såsom konungens chefs och stabsfartyg under kriget mot Ryssland 1788-1790. Under kriget leddes ej enbart de svenska fält och sjöstyrkorna från fartyget utan då konungen hade skonerten tidvis som sitt hem, liksom för konungens uppvaktning och stab platsen för rikets ledning. Fartyget dåliga segelegenskaper och iögonfallande utsmyckning gav valet att hon hölls bakom stridslinjen. Vid taktisk ledning var då konungen embarkerad i mera lättrörliga fartyg som chefsgalären Serafimerorden, jakten Amadis eller en åtta årad slup. Även om man sökte freda fartyget från stridens hetta så var vid några tillfällen nära att falla i fiendens händer, hon slank med nöd och näppe undan tillsammans med övriga skärgårdsflottan vid det Viborgska Gatloppet 6 juli 1790. Det var i Amphions kajuta konungen lät hålla krigsråd med amiralen O H Nordenskiöld, Cronstedt mfl där man beslutade sig för att sätta allt på ett kort och stanna och möta den jagande ryska flottan. Valplatsen var Svensksund i Finska viken, i närheten av dagens Kotka.

HMS Amphions skylight Källa: Sjöhistoriska museet

Amphions Kajuta Källa: Sjöhistoriska museet

Hennes bevarade akterspegel minner än idag om de strider hon närvarade vid ty vid hemkomsten var hon illa skadad och mycket av den ursprungliga utsmyckningen fick bytas ut. Fartyget hamnade efter konungens död 1792 i reserv och malpåse framtill 1820-talet då hon påbörjade den andra fasen av sin karriär som logements och lasarettsfartyg för kungl. Maj:t flotta. 1873 var hon en erfaren dam och avskrevs ur flottans rullor. Vid upphuggningen 1880 valde man spara hennes utsmyckningar liksom den historiskt viktiga kajutan som idag kan beskådas i ”Den svenska flottans minneshall” i Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm.

Amphion som logementsfartyg

HMS Amphion

Amphion som chefsfartyg för Stockholmseskadern

”Det låg ett skimmer över Gustavs dagar” är en textrad som stämmer väl med Amphions bana, från kungliga utflykter till då rikets framtid beslutades i hennes kajuta. Hon är kanske inte en svensk HMS Victory, men hennes historiska värde är stort minner om flottans roll i riksbyggandet.

HMS Drott (ex Ran)

HMS+Drott

”Konungens käraste och längsta utflykt är den å chefsfartyget Drott till västkusten. Han har här inrättat åt sig ett särledes komfortabelt flytande hem…..” Drott byggdes som min(torped)kryssaren Ran vid Bergsunds varv 1877 och var därmed Kungliga flottans första moderna kryssare. Hon var för tiden välutrustad med minmateriel och kunde under sina tidiga karriär uppvisa hela flottans min och torpedmateriel ombord, även den kortvariga Harveys Bogsermina. Hennes totala kapacitet var 8-12 st 35,6 cm torpeder fördelade till tre stycken torpedtuber, en undervatenstub i stäven och två vridbara på långborden.

Drott

HMS Drott

Ran var ett oceangående fartyg, till det yttre ganska lik en prydlig passagerarångare och uppbar dimensioner som en modern Göteborgskorvett. Utöver min- och torpedövningstjänsten nyttjades som chefsfartyg för högste befälhavaren över kustflottan. Eftersom hon hennes taktiska värde hade minskat och hon inte bedömdes kunna hävda sig mot en bestyckad motståndare så fasades hennes roll allt mer över till den som ledningsfartyg åt högste befälhavaren för flottan och krigsmakten. Hon agerade flera gånger som eskaderchefsfartyg innan 1.kl pansarbåtar Göta, Oden och Thor var färdigrustade med utrymme för eskaderchef med stab. 1882 beslutades att hon skulle tjänstgöra som konungens chefsfartyg då han var i behov av ett sådant. samband med detta fördes hennes tyngre artilleripjäser i land och ersattes med lättare 45 mm kanoner m/1883 av Stafsjö bruks tillverkning, vilka huvudsakligen brukades som salutkanoner. I samband med detta bytte hon 1883 namn till Drott. Eftersom hon efter detta huvudsakligen kom att nyttjas just som chefsfartyg togs successivt torped- och minmaterielen i land mellan 1895 och 1905.

HMS Drott efter sista ombyggnaden 1898

HMS Drott efter sista ombyggnaden 1898

I internationell jämförelse med exempelvis de tyska (SMS Hohenzollern), ryska (Standart) och brittiska (HMS Victoria & Albert) var Drott tämligen spartansk och liten, erbjöd ändå konungen med uppvaktning särskild trevnad. Hennes särskilda inredning för konungen med stab omfattade fartygets aktra delar. I aktra däckshuset var vid eskader tjänst högste befälhavarens expedition inhyst. En vacker salong som när konungen vistades ombord nyttjades som röksalong. Akter om denna var suntältet uppspänt under vilket allehanda angenäma, trevliga och ostörda samkväm ordnades för konung med uppvaktning och fartygets officerare. Under däcket fanns längst akterut fartygschefens kajuta med dag och sovhytt. Intill denna fanns två adjutantshytter och en större salong från vilken dörrar leda till konungens och drottningens sviter. I konungens svit fanns sovhytt och daghytt som nyttjades som konungens kontor, där han även förvarade sin ropare i silver (storamiralens befälstecken) och sitt personliga dryckeshorn. I den stora salongen fanns även en orgel installerad. För om salongen finner man en elegant avlång matsal. Drott förknippas starkt med konung Oscar II (1872-1907) och hans årliga resor till främst Marstrand. Når konungen seglade med Drott leddes riket från fartyget, där höll han konselj, skickade skrivelser och emottog utländska statschefer och andra gäster liksom njöt av återhämtning med vänner, musicerade mm. Konungens uppvaktning ombord bar också särskild uniform i form av Svenska Segelsällskapets (KSSS) uniform med mörkblå byxa, mörkblå dubbelknäpptkavaj och vit skärmmössa med SSS symbol.

oscarII

Konung Oscar II, i ¨Drottmännens uniform”

Fartyget brukade vid besöken på västkusten ankra på Marstrands redd och sällskapet gjorde utflykter kring tilliggande öar, spelade tennis och badade liksom roade sig på societetshuset. Konungens besök på västkusten bidrog till både ökande popularitet där liksom att västkusten ökade i popularitet för sommarrekreation för rikets societet (de sk Lidingö ii:na lär minna om detta). images (4) Drott-10 Drott-15 Drott-16 Livet ombord Fo89227A Drott-11

Livet ombord (källa: Tekniska Museet @ Flickr)

Hon var ej allena konungens semesterparadis utan också en plattform för möten och statsbesök. Efter konungens död 1907 kom hon endast att användas en enda gång och förfall sakteliga under det första världskriget. Den 12 oktober 1923 ströks fartyget ur flottans rulla och hon försåldes till skrotning i Köpenhamn. Bland hennes namnkunniga chefer fanns bland annat den berömda marinmålaren Herman af Sillén. Än idag finns de sk Drottkrönikorna och de årliga fartygsalbumen från fartygets resor och de kungliga semestrarna på Västkusten i Sjöhistoriska museets förvar. Det är minnen från en svunnen tid, oskyldig tid, ”La belle epoque”, innan Europa försattes i brand och förföll i det Första Världskriget. HMS Drott Drotts roll som representationsfartyg har under 1900-talet fyllts av kustflottans flaggskepp vid allehanda statsbesök. Dessa fartyg gör till vardags tjänst i linjen och den statsceremoniella verksamheten blir ett brott i vardagen. Ibland hörs röster om att åter låta konungen ha ett chefsfartyg eller riksskepp, kanske av avundsjuka gentemot våra nordiska grannar Danmark och Norge som båda har sina konungajakter i bruk. Dessa är dock större fartyg byggda under 1930-talet. Men kanske med en lösning likt stiftelsen för Beridna Högvakten kunde kanske en kopia av Drott segla igen och representera riket.

Data Amphion Drott
Sjösatt år: 1778 19 juli 1877
Byggnadsvarv: Galärvarvet, Stockholm Bergsunds Mekaniska  verkstad
Utrangerad: 14 mars 1873 12 oktober 1923
Deplacement: 625ton
Längd: 33m 53,4m kvl/ 57,4m öa
Bredd: 6,7m 8,1m
Djupgående: 2,4m 2,75m
Maskineri: Skonerttacklad Ångmaskin
Toppfart: 2-4kn 12,75kn
Besättning: 150man 65man
Bestyckning: Nickhakar för salut 1x 12,2cm kanon m/73 4x 25,4mm fyrpipig ksp m/77 1x 38,1cm torpedtub m/76

//Holmamiralen

Tryckta Källor

  • Gustav III:s ryska krig / redaktör: Gunnar Artéus. – 1992. – ISBN: 91-87184-09-5 (inb)
  • Hofsten, Gustaf von, 1942-. – Örlogsfartyg : svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg / Gustaf von Hofsten, Jan Waernberg ; [fartygsskisser: Curt S. Ohlsson]. – 2003. – ISBN: 91-974384-3-X (korr) (inb) (Svenskt militärhistoriskt bibl)
  • Linck, Josef, 1846-1901. – Konung Oscar II : biografisk skildring / af Josef Linck. – 1897
  • Svenska flottans historia : örlogsflottan i ord och bild från dess grundläggning under Gustav Vasa fram till våra dagar. Bd 2, [1680-1814]. – 1943
  • Wrangel, Herman [Georg Valdemar]. – Svenska flottans bok : En populär framställning af vårt sjövapens utveckling och nuvarande ståndpunkt jämte skildringar af tjänsten och lifvet ombord. Bilder från äldre och nyare tider m.m. Med 44 helsids – bilder och 231 bilder i texten. – 1897-1898

Internet


Välkommen – Vårt marina kulturarv

Välkommen till min blogg. Denna blogg kommer att handla om örlog, historia och Stockholmiana, ämnen som ligger mig varmt om hjärtat. Det föreligger viss risk att en del politik följer med av bara farten också. Första ämnet kommer beröra vårt marina kulturarv och hur museerna förvaltar detta.

Den som besökt, gjort sin värnplikt eller militära utbildning i Marinen och besökt örlogshamnen Berga söder om Stockholm har kanske noterat att där finns en pir som kallas GV (G5) piren och minner inte bara om vår hittills längst regerande konung utan också ett av hans fartyg, som också bar hans namn, HM Pansarskepp Gustav V. Ett namn som också förknippas med en tragedi, en tragedi för vår flottas och allmänhetens örlogshistoriska minnesvård.

Pansarskeppet Gustav V var det yngsta av Sverige-typens tre pansarskepp, Sverige, Drottning Victoria och Gustav V. De krönte den hetsiga försvarsdebatt som rådde inför det Första världskrigets utbrott i Sverige. Det första fartyget HMS Sverige beställdes av den konservativa Lindmanska ministären 1911 men avbeställdes raskt av den 1912 efterföljande Staafska liberala/ socialistiska regeringen. I det skarpa politiska klimatet formades en nationell insamling som möjliggjorde att pansarskeppet kunde byggas, grunden för ett marinflyg införskaffas och ytterligare vedettbåtar kunde inköpas. HM Pansarskepp Sverige var “Fosterlandskärlekens gåva till nationen” som samtiden sa. Försvarsstriden var inte över utan kulminerade i Konungens borggårdstal i februari 1914, författat av dr Sven Hedin och resulterade i den Staafska ministärens fall. Det var sista gången Konungen markerade mot sittande regering.

HMS Sverige och hennes två systrar utgjorde ryggraden i den svenska flottan och sjöförsvaret. Efter Första världskriget och efterföljande nedrustningssträvanden förblev fartygen garanten för Sveriges position som Östersjöns starkaste flotta långt in på 1930-talet. Under andra världskriget var de nu relativt föråldrade fartygen viktiga stöttepelare i rikets försvar. En angripare var nödgad att nyttja sin allra starkaste slagskepp för att neutralisera dem.

Efter kriget fasades de ut till reserven och Sverige och Drottning Victoria skrotades, visserligen under viss protest i slutet av 1950-talet, kanske som ett resultat av att motståndarna från 1908-1914års försvarsstrid nu satt i regeringsställning.

Gustav V blev maskinskola, akterförtöjd vid nämnd pir på Berga Örlogsskolor. Ända fram till 1967 då behovet att fostra personal till ångturbiner hade minskat och hennes tjänster som värmeverk inte behövdes. Marinen erbjöd då Statens Sjöhistoriska museum att överta fartyget i 1945år skick, för en miljon kronor. Sjöhistoriska museet avböjde…..

Fartyget gick till skrot 1970 och det sista av Sveriges kanske viktigaste örlogsfartyg, politiskt som militärt under hela 1900-talet gick förlorat. Hon var också Europas siste överlevande slagskepp….

Idag finns i Sverige tre museer som har ansvar för vårt örlogshistoriska arv i statens regi organiserade i “Statens Maritima Museer: Sjöhistoriska museet och Vasamuseet i Stockholm, samt Marinmuseum i Karlskrona. Utöver dessa finns Göteborgs Maritima centrum och Veteranflottiljen som på privat, frivillig basis vårdar vårt örlogshistoriska arv. Myndighetens verksamhet reglereras i Instruktion i SFS samt regeringens regleringsbrev.

Detta torde båda gott?

Nej,  Jag må vara en påläst och har faktiskt PRAOat på Sjöhistoriska museet som 15åring och torde därmed vara en lite besvärlig kategori att tillfredsställa. Jag blir besviken varje gång jag besöker något av museerna. Nu senast vid ett besök i Marinmuseums nya ubåtshall. Problemet är inte bara Marinmuseums, utan även Sjöhistoriskas i Stockholm, Vasamuseet klarar sig bättre, främst därför de har en enklare uppgift och är ett av rikets största museum.

Varför blir jag då besviken? Jag har sedan barnsben varit en ganska flitig museibesökare och jag kan inte låta bli att jämföra hur framförallt den svenska örlogsflottan framställs hos SMM, särskilt i jämförelse med Flygvapenmuseum i Linköping och Armémuseum i Stockholm. På dessa museer finns en tydlig kronologisk röd tråd som både beskriver vapenslagens roll genom historien liksom deras tekniska utveckling. Flottans historia är minst sagt spretigt beskriven. I Stockholm är fokus på 1700-2000-tal genom en modellsamling samt Gustav IIIs chefsfartygs Amphions historiskt viktiga kajuta utställda. I källaren visas lite marinhistoriska fynd som kan knytas till flottans tidiga historia. Modellsamlingen (Utställningen Klart skepp) är vackert presenterad men visar i stort sett bara modellerna och inte särskilt mycket om den tekniska utvecklingen, livet ombord eller vad flottan uträttat i rikets tjänst såsom neutralitetsvakt, ubåtsjakter, säkerhetspolitiska insatser, helt enkelt hur och vilka sjökrigsmetoder har man nyttjat, vilken taktik har man använt osv. Inget av detta redovisas.

I rummet intill, den s.k. flottans minneshall finns HMS Amphions kajuta och akterspegel, historiskt mycket viktiga dokument då dessa är platsen (och symbolen) för var Gustaf III beslutade stanna och möta den ryska flottan efter det Viborgska gatloppet i juli 1790. Resultatet var den än idag kanske viktigaste segern, segern i slaget vid Svensksund 9 juli 1790. En seger som möjliggjorde den för Sverige fördelaktiga freden i Väräla några veckor senare. I freden bekräftades Sveriges oberoende och självständighet av Ryssland. Ryssland hade i och med freden i Nystad 1721 haft rätt att påverka svensk inrikespolitik. Om detta nämns inte mycket.

I Karlskrona är läget liknande. Fokus ligger på Karlskrona som örlogsstad, med varv, tyghus, fartygsutveckling etc. Ett rum är vigt till sjökriget under 1700-talet i allmänhet och Gustav IIIs ryska krig i synnerhet. Museets vackraste rum och kanske mest spännande är Galjonsrummet med de Törnströmska galjonsfigurerna från de Gustavianska örlogsfartygen.

I Karlskrona finns också en helt ny ubåtshall som håller hyfsad kvalité med en ganska enkel, schematisk utställning kring våra ubåtar och deras utveckling. Utställningshallen krönts av ubåten Hajen från 1904 och ubåten Neptun från 1978. En liten notis om HMUb Ulven finns i utsällningen (hennes örlogsflagga och tornfigur).

Vad skall då göras?
Visserligen har inte SMM i uppgift att forma ett flottans eget museum, vilket är mycket tragiskt i sig. Men eftersom myndigheten är stor med tre museer kan en hel del göras för att få fram en bättre presentation av sjökriget i allmänhet och örlogsflottan i synnerhet. Handelsflottan och andra sjöfartsnäringar inte att förglömma. Låt de övriga vapenslagens museum utgöra en målbild för hur flottans historia skall presenteras.

1. Sjöhistoriska museet, Stockholm
Museet bör i sin basutställning presentera hela flottans historia, från ledung till Adenviken med fokus på hur flottan påverkat riksutvecklingen till exempel Gustav Vasas flotta och dess roll i frihetskriget mot Danmark, Erik XIVs flotta som grund till stormakten och hur stormaktsflottan förvaltar herraväldet till sjöss för handel och rikets försvar. Eftersom Amphions kajuta finns i museet bör den utställning som idag finns i Karlskrona kring den Gustavianska flottan föras hit.
Kopplingen till politik och handelsflotta måste få ett större utrymme kopplat till flottans insats i neutralitetsvakterna under första, andra och kalla kriget.

I utställningens del om neutralitetsvakt och Andra världskriget måste Hårsfjärdenkatastrofen 1941 ges en minnesutställning.

2. Marinmuseum, Karlskrona
Museet bibehåller i princip den utställning på två ben det har. Det ena benet är världsarvet, hamnen, personalen, varvet. Det andra benet som bör utvecklas och kan bli en attraktion av världsklass är Ubåtshallen. Förberedelser bör göras för att sammanföra samtliga rikets museieubåtar: Hajen, U3, Nordkaparen och Neptun (Spiggen II), samtliga representerar en epok av utveckling och sjökrigföring. U3 och Nordkaparen är inte i museets ägo, men detta bör kunna lösas genom exempelvis byte av museifartyget Bremön mot Nordkaparen, vilket skulle ge vinst åt både Maritiman i Göteborg, där Bremön är byggd (Eriksberg) och bidrog till sjöfartens upprätthållande genom minsvepning. Karlskrona skulle kraftsamla på ubåtar och där skulle Nordkaparen vara en viktig del av utvecklingen, särskilt som en tydlig länk till den revolutionerade tyska typ XXI. U3 finns idag på Malmö tekniska museum.

I och med Ubåtshallen bör HMUb Ulven ges ett riktigt minnesrum, gärna med egen utställning etc. Sjöhistoriska museet hade 1993 en fin utställning om Ulven vilken borde permanentas i Ubåtshallen.

3. Vasamuseet, Stockholm
Det finns egentligen inte så mycket att tillägga där, museet behöver integreras bättre i den svenska örlogshistorien och utgöra ett nav för våra exklusiva och viktiga vrak. Om ekonomin finns bör museet byggas ut och tillföras de mycket viktiga vraken av Erik XIVs Mars och Karl XIs Kronan och därmed utgöra en samlad resurs för rikets vrakforskning.

Jag har här inte talat om den civila sjöfarten, den är en viktig del och bör utvecklas till ett eget museum, med Göteborg som bas tillsammans med dess privata/ kommunala sjöfartsmuseum. På sikt kanske örlogsdelarna skall få delad huvudman genom att också vara en del av Statens Försvarshistoriska Museer, där bland annat kustartilleriet har sina samlingar.

Ett problem jag inte berört här är miljön på museerna som allt mer förvandlas till lek och pysselstugor. Museer skall vara som bibliotek där man andaktsfullt kan vandra och insupa kunskap. Jag kan förstå att det är viktigt att barn tidigt för del av kulturarvet på ett lekfullt sätt, men då är det fel väg att gå att upplåta de redan trånga museerna med interna lekplatser. Öka möjligheten till interaktivitet genom simulatorer med tydligt fokus på utställningarnas tema liksom replikor och levande museum i samarbete med tex Veteranflottiljen, Ostindiefararen Götheborg osv.

Låt “Lex pansarskeppet Gustav V” vara en tragedi vi kan lära något av, bygg upp och vårda vårt minnen av vår örlogshistoria och låt dem inte gå till skrot. Kungliga Örlogsmannasällskapet och Försvarshögskolan bör utgöra uttalade stödresurser till rikets örlogshistoriska museer.

Glöm inte Finland och Sveaborg, de vårdar också en del av det svenska maritima kulturarvet.

//Holmamiralen