Efter en tids tystnad på grund av bristande inspiration, ont om tid och en massa annat brus gör jag ett försök att skriva lite mer om vår intressanta marinhistoria och kanske lite andra reflektioner över tillvaron också. Det första ämnet blir den svenska kryssarfrågan.
Det är något fascinerande över kryssare. Majestätiska, slagkraftiga, självständiga. Långt från amiralens vakande öga i slagskeppens famn eller en kugge i jagarflottiljernas drev, utan ensam, långt fram vara flottans och nationens vakande öga och yttersta verktyg. Ena stunden diplomat, andra stunden handen som stryper motståndarens försörjning.
De svenska kryssarnas historia är fördömligt beskriven i Curt Borgenstams bok ”Kryssare” från 1987. Men det finns en historia som endast beskrivs kortfattat men är nog så intressant på grund av dess bäring på dagens försvars- och säkerhetspolitik med den marina nybyggnadsfrågan i fokus. Historien om de kryssare som aldrig blev av, tankar bakom, vad man ville ha, vilken roll de var tänkta att fylla men också hur de prioriterades om, skars ner eller ströks ur nybyggnadsplanen. Jag skall i en serie inlägg försök ge deras historia.
Kryssaren föddes som ett led i den industriella revolutionens intåg bland sjöstridskrafterna. Linjeskeppen och den gamla skolans fregatter flöt ihop och blev tungt bepansrade och bestyckade linjefartyg, slagskepp. Behovet av spaning och framskjuten patrullering som tidigare skötts av de lättrörliga och snabbseglande fregatterna behövde fyllas med ett nya tidens fartyg. På så vis tillkom kryssaren, framförallt i imperiernas flottor.
I den svenska flottan, hämmad i 60år av centralförsvar, gjorde den industriella revolutionen sitt intåg efter striden mellan USS Monitor och CSS Virginia på Hampton Roads under det amerikanska inbördeskriget. Nyheten om det första slaget mellan två bepansrade fartyg slog som en bomb och den svenska marina ledningen liksom den politiska ansåg fartyg av trä ej längre kunde tjäna i frontlinjen. En upprustning av flottan började.
Inledningsvis byggdes en serie monitorer, 2.kl pansarbåtar för strid i skärgård och på de stora sjöarna. Efter dessa följde den första serien 1.kl pansarbåtar, de tre fartygen i Svea-klassen – Svea, Giötha och Thule i slutet av 1880-talet för att ge flottan möjlighet att operera fritt till sjöss där de föråldrade ångkorvetterna och fregatterna opererat. För att fylla behovet av fartyg för operationer i öppen sjö och agera som pansarbåtarnas ögon bortom horisonten, dvs den klassiska kryssarrollen byggdes en serie kanonbåtar. Lätt bepansrade och med en svår kanon som huvudbestyckning.
Men teknikutvecklingen raska steg föll snabbt kanonbåtarnas möjlighet att agera framskjutet, självständigt och möjlighet att söka strid med motståndare. Behovet av en riktig kryssare växte. Svaret på denna fråga blev de fem torpedkryssarna av Örnen typ som byggdes mellan 1896 och 1902. Ett naturligt utvecklingssteg från kanonbåten till en kryssare anpassad för svenska farvatten. Bestyckad med 12cm kanoner och torpeder höll de trots sin ringa storlek god slagkraft även om de internationellt mer ansågs vara kanonbåtar (torpedo-gunboat) eller ett mellanting mellan kanon- och torpedbåt.
Efter detta följde en anomali, den lätta pansarkryssaren HMS Fylgia. En solitär som med sin skönhet än idag anses vara flottans genom tiderna vackraste fartyg. Hon var i många avseenden före sin tid men samtidig ifrån sprungen av den internationella utvecklingen inom många områden också. Men ett artilleri om 8st 15,2cm kanoner helt uppställt i torn var hon en föregångare till banbrytande HMS Dreadnought, men hennes fart och pansar var för lätt för att stå upp mot andra samtida pansarkryssare. Hon kom dock att tjäna som flaggskepp i Kustflottans spaningsavdelning och sjökrigsskolans långresefartyg i närmare 50år och två världskrig innan hon slopades.
Detta är läget på kryssarfronten i den Kungliga Svenska Flottan inför det första världskriget. Trots den hätska försvarsdebatt som rasat mellan konservativa försvarsvänner och deras liberala/ socialistiska motståndare har flottan fått ganska lite utdelning. Efter pansarskeppsinsamlingen 1912 påbörjas en ersättare till de äldsta 1.kl pansarbåtarna, ytterligare två pansarskepp kommer beställas 1914. Några vedettbåtar och några flygplan har tillförts tack vare överblivna medel från pansarskeppsinsamligen. En liten minkryssare och 8st små jagare har levererats eller är under byggnad vid världskrigets utbrott. För kustflottans spaning tjänar fortfarande de nu nästan 20år gamla torpedkryssarna, det vill säga pensionsålder för fartyg i kustflottan för sedan vidare öden i reserv eller lokalförsvarsförband.
I detta läge fattar fartygschefen på kustflottans flaggskepp, HM Pansarskepp Oscar II, kommendörkapten 2.gr Erik Hägg pennan och författar en artikel till akademin, Kungl. Örlogsmannasällskapets tidskrift, Tidskrift i Sjöväsende rörande förslag till ersättningsbyggnad för torpedkryssarna med en ny lätt kryssare – anpassad för våra vatten men internationellt slagkraftig. Inlägget publiceras i TiS andra häfte för 1916.
Erik Hägg är liksom sin mer namnkunnige far, konteramiralen, marinmålaren, inspektören för lotsverket mm Jakob Hägg en marin mångsysslare. Utöver sjöofficerskarriären var han generaldirektör för lotsverken 1919–1936, marin skriftställare med ett flertal böcker i marina spörsmål samt likt sin far, konstnär.
Under rubriken ”Vår Flottas behov av lätta kryssare” presenterar Hägg sina synpunkter på flottans förmåga till spaning, hälsoövervakning, räder det vill säga det som gör sjökrigets vardag och ger de stora skeppens beredskap (”flotta i vardande” trovärdighet.
Lätta kryssare, en ersättare till de ålderstigna torpedkryssarna har diskuterats i samband med turerna kring de nya pansarskeppen, F-båten/ Sverigeskepp men avfärdats av ekonomiska hänsyn. En utveckling som äventyrar flottans förmåga att verka då jagare och torpedbåtar har bristande uthållighet och verkan för att möta de moderna tyska och ryska örlogsfartygen som huserar i Östersjön.
Kryssaren är inte bara en resurs för spaning eller autonom patrullering. Kryssaren är också en stöttepelare för de egna jagarflottiljerna i deras torpedanfall mot fiendens slaglinje, utan även viktig resurs i försvaret mot jagar- och torpedbåtsanfall. Kryssarens grövre artilleri och bättre sjögående förmåga gör henne till en synnerligen svår motståndare för fiendens lätta fartyg.
Pansarskeppens förmåga till lägesbild blir också begränsad om de skall genomföra sin egen spaning eller måste detachera jagare eller torpedbåtar för uppgiften menar Hägg.
Som lösning på problemet presenterar Hägg en lätt kryssare om 3000ton med en fart av 30knop och bestyckad med 15cm artilleri, torpeder och minor. Fartygen är tänkta att operera i ”sjökrigets vardag” med god uthållighet självständigt genomföra neutralitetsvakt. Vid ett krig eller skymningsläge är fartygen tänkta för att utöver utgöra kustflottans spaningsdivision genomföra räder mot fiendens kust genom kustbeskjutning, minering och angrepp på handelssjöfart.
Fartygets sammansättning baserar han på krigserfarenheter från det rådande världskriget. I krigets inledningsskede var 10,5 eller 12cm kanoner standrad på många lätta kryssare i världen, en kaliber som snabbt visade sig för klen närdev mötte framförallt de brittiska kryssarna med 15cm kanoner. Tydligast exempel visar han här på när SMS Emden besegrades av HMAS Sydney 1914. Kalibern anses även vara den tyngsta en svensk sjöman kan handladda med bibehållen hög eldhastighet. 15cm kanonerna, är sannolikt av den 15,2cm m/12 typ som brukas som sekundärartilleri på Sverigeskeppen och som även har stora likheter med m/03 som finns på pansarkryssaren Fylgia och pansarskeppet Oscar II. Pjäserna uppställs i fyra enkeltorn fördelade med två på backen, sida vid sida för att kunna engagera flera förliga må och två torn är uppställda i fartygets mittlinje akteröver. Minst tre eldrör i bredsidan anses behövas för att effektivt kunna bestryka en motståndare.
I sekundärartilleriet uppställs 5st 7,5cm kanoner. En överhöjd de förliga 15cm kanonerna, två i kasematt på var sin sida brygghuset samt två bakom sköldar midskepps. 7,5cm kanonerna ska även sådan elevation att de kan användas mot flygfartyg. Valet av 7,5cm kaliber tillskrivs den höga eldhastigheten den mindre kalibern medger framför en 10cm kanon.
Farten anges till 30 knop. En högre fart skulle inverka menligt på fartygets möjlighet till en ordentlig bestyckning. Hägg nämner det inte, men med största sannolikhet utgörs maskineriet av ångturbiner.
I en internationell jämförelse står sig Häggs förslag väl. Storleksmässigt något mindre, men högre fart och likvärdig bestyckning med omvärldens kryssare. I jämföreslen har medtagits de kryssare Hägg baserar eller mäter sitt förslag gentemot. SMS Pillau är ursprungligen en rysk beställning vid tyska varv som konfiskerades vid krigsutbrottet 1914. SMS Pillau har lagts till som lämplig rysk motståndare, dock har Ryssland inte återbyggt de vid Tsushima förlorade kryssarna i Östersjöflottan.
Häggs kryssare hade fyllt en viktig förmågelucka i Marinens arsenal. En förmåga som ofta varit förbisedd till förmån för de tyngre fartygen och deras eskort. Fartyg som verkat krigsavhållande i väntan på den Mahanska apokalypsen, men sällan varit helt lämpliga för sjökrigets monotona vardag av eskorter, långa patrulleringar till värn för våra havsgränsers och handelsflottas integritet. Ett tydligt tecken på detta är att flottornas slagskepp sällan gick till sjöss medan kryssarna var ständigt aktiva i sitt värv.
Hägg avslutar med ”Det synes därför vara en av nödvändigheten framkallad klok åtgärd” att anskaffa lätta kryssare till flotta. Tyvärr känns också debatten kring anskaffning allt för lik dagens försvarsdebatt. Oändliga utredningar som pekar på behovet och vikten av en balanserad flotta för att skydda rikets havsvägar, men allt för ofta saknas det medel att i slutända förverkliga materielbeställningar och åtgärda bristerna. Det är bara hålla med Erik Hägg, flottans behov av slagkraftiga och uthålliga plattformar för sjökrigets vardag är en ständig bristvara och därför en nödvändig och klok åtgärd.
//Holmamiralen 3 Juli 2019
Holmamiralen 